Öregrund 365 dagar om året

Sitter här och funderar på hur otroligt mycket Valentyna och hennes stora familj tillfört mitt och många andras liv sedan de flydde kriget i Ukraina och till slut kom till oss i Öregrund.
Vänskap. Tillit. Ärlighet. Hederlighet.

Valentyna är redan på plats i sin nya lilla lägenhet i en annan stad i en annan kommun och skickade en bild till mig på ett bord hon ställt i ordning med sin Bibel, en inramad bild från Öregrund och andra saker som är nära hennes hjärta. Där väntar hon med de fem yngsta barnen på sin dotter, sin svärson och det äldsta barnbarnet som nu alla städer huset de flyttar ut från. De yngsta barnen (tvillingarna) gör fina bilder till föräldrarna och storebror tills de också är på plats.

Jag tänker på alla gånger vi samtalat om kristen tro och hur arg jag varit på Gud för allt han inte bryr sig om. ”Det är inte Gud som startar krig, det är människorna som startar krig och är långt från Gud.”
Faktiskt är de stunderna med Valentyna och hennes familj de enda tillfällen jag kunnat samtala om min kristna tro.

Jag tänker på alla fantastiska kreationer Valentyna skapat av material hon hittat längs stigarna i Tallparken och vid Hummelfjärden.

Jag tänker på de ukrainska matematikläroböckerna hon visade mig, och jag trodde det var för årskurserna 8-9 i Ukraina, men det var för lågstadiet där de lär sig räkna ut långa ekvationer vid tidig ålder. Vackra matematikböcker dessutom.

Jag har redan skrivit det första vykortet till Valentyna. Och vi ska fortsätta att skriva dagbok via sms till varandra. Jag har också kollat hur jag tar mig från Uppsala med tåg till den stad Valentyna flyttat till.

Det här är en livslång vänskap.

Någon gång vill jag besöka Ukraina – för jag har Ukraina i mitt hjärta. Jag har hela familjen i mitt hjärta: Valentyna, Ludmila, Vitalii och barnen Davyd, Andrii, Nikita, Denys, Kiril och Illia. Nu har de en ny stad att upptäcka och där har de redan ukrainska vänner och ett kristet sammanhang i vardagen att luta sig mot.