Jag beställde en dikt av AI: ”Skriv en dikt som inte rimmar om de ansvarslösa föräldrarna i Uppsala som släpper iväg sina barn till fylle-Öregrund.”
AI skrev den här dikten:
Barndom i botten av flaskan
Händer som borde hålla i något annat
inte glas.
Röster som nyss skrattade
sluddrar nu över gränser
de inte förstår.
De vinglar
inte av lek,
utan av något ansvar
någon lämnat ifrån sig.
En värld som borde skydda
har vänt bort blicken.
I nattens mörka gränder
dricker barnen
det som borde varit tröst.
Barndom rinner ut
mellan spruckna löften om trygghet.
Plastkorkar på marken.
Tomma flaskor. Tomma burkar.
Ingen borde växa upp så.
Flickan ligger slapp på bänken,
armarna faller som glömda löften.
Tomma flaskor viskar
om nattens misslyckanden.
Hon sjöng nyss så glatt,
nu stirrar hon in i inget.
Världen lutar,
eller kanske är det bara hon.
Leken blev allvar
och ingen skrattar längre.
Så hon vilar där,
i sin egen tystnad,
när någon glömde henne.
