Stockholms domkyrkoförsamling
publicerade radiospanaren och prästen Camilla Lifs tal i samband med riksmötets öppnande 29 september 2026. Visst är det ett fantastiskt tal:
Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter
Kära folkvalda, det här talet är särskilt riktat till er:
I begynnelsen var jorden öde och tom, står det på Bibelns första sidor.
Det fanns ingenting.
Tomheten och ödsligheten var vacker, för all del, men tom ….
Så Gud satte igång att skapa en massa saker, föreställer jag mig.
Ett konstnärligt arbete. Laxarna, humlorna och älvarna.
Och Gud gjorde skisser, tänker jag.
Till exempel hade kanske Gud en idé för 1988 års julklapp: bakmaskinen.
Kul på papperet. Ingen succé i verkligheten. Äppelträd – bättre idé.
Men det spelar ingen roll om man har alla skapar-super-krafter i världen –
är man ensam så är man.
Så Gud skapade människan – en helt underbar och jättejobbig varelse.
Tomheten försvann. Människorna satte igång att finnas, och omedelbart började Kain och Abel att bråka, och andra idkade älskog i denna ljuva sommartid. Och de beredde väg för Herran och gjorde guldkalvar och var barmhärtiga, om vartannat.
Och nånstans längs vägen började människorna teckna ned sina upplevelser av hur det är att vara människa en liten stund på jorden tillsammans med en evig Gud, och hur det var när Jesus blev människa. Hur han gick omkring och sa något helt galet, skandalöst, nämligen att de skulle älska sina fiender.
Inte respektera, inte smågilla, – vi ska älska även de vi inte älskar – så som vi själva vill bli älskade när vi har det som svårast och har minst att komma med.
Människorna skrev ner hur man gjorde med den paradoxen: att de nästan inte var överens om nånting, men samtidigt hade uppdraget att älska varandra … och Bibeln blev till. På hebreiska och gammelgrekiska. Sen latin.
Men uppe här bland ekoxarna och björnmossan talade man inte latin. Och dessutom hade man en mycket värdig idé om att ingen skulle ställa sig emellan Gud och den enskilda människan.
Människan skulle få bilda sig en egen uppfattning. Använda sitt liv och sina ord. Så efter lång tid översattes Bibeln till svenska, och femhundra år efter det var det vår tur att leva och prata och älska varandra.
Nu är vi här – ett ögonblick i universums historia.
Och nu – efter det 27:e demokratiska valet i Sverige – är det er uppgift att hitta ett språk för det gemensamma. Ett språk för (och en vardag för) alla som lever i det här landet.
Allt levande i det här landet. Och efter alla valdebatter på TV måste vi som lagt vår röst försöka glömma de saker ni har sagt till varandra och om varandra, som har varit hårda, ibland väldigt nedsättande ord. För det ni säger om era motståndare säger ni ju också om alla oss som väljer de partier ni pratar illa om.
Det har gjort mig ledsen. Så nu har ni till uppgift att översätta dessa miljoner erfarenheter och förhoppningar till dagspolitik. Också det är ett översättningsarbete.
När Gud blev människa var det – för att föregå med gott exempel – som en ödmjuk människa. En kraft utan härskartekniker, men utrustad med en helt galen kärlek.
Och alldeles oavsett om vi tänker på Guds människoblivande som en symbol, eller en övernaturlig händelse, eller en saga eller en historisk verklighet så handlar det om detta:
om kärlek till allt som har liv i sig.
Ni har nu ansvar inför de liv som levs i det här landet. Nu har vi som är folket lagt de gula, blå och vita lapparna i kuverten.
Vi lämnar över makten till er. Och vi vill på förhand tacka er för att ni gör ert arbete med ömhet och respekt och ödmjukhet. Till och med med kärlek. För allt annat är under vår värdighet.
Allt annat än kärlek är under min värdighet, under er värdighet, under Sveriges värdighet.
För Gud såg på människan, och det var kärlek vid första ögonkastet. Bakmaskinen föll i glömska, men livet …
Gud såg på allt som hade liv i sig, och såg att det var gott.
Vi ska låta det förbli gott.
Camilla Lif. Foto: Stockholms domkyrkoförsamling
Lämna ett svar