Poesi om de bedrövliga
De kommer när solen står högt.
De säger ”vår lilla stad” och riggar scener och tält med mat, musik och alkohol.
Deras röster låter tillgjort varma, som om orden ger dem rätten att ta själen ur den gamla sjöfartsstaden.
De välkomnar sig själva till ”sin stad” – och tror att alla i staden väntat hela året på dem, ”för ni har säkert jättetråkigt när vi inte är här med mat, decibel och alkohol”.
De säger ”fantastiska Öregrund” från scener, i annonser, i mikrofoner,
medan plånböcker och kassor får påfyllning.
När hösten drar in är gatorna tomma på deras steg. Skönt att slippa se dem.
De möter aldrig vinden från havet i november.
De finns här om det går att tjäna pengar på Öregrund – ”vår fantastiska lilla stad”.
De monotona basljuden blir högre än människors drömmar.
Basljuden letar sig genom väggar, genom fönster, genom sömnen.
I husen finns människor som inte har köpt en biljett, som inte vill vara med – men tvingas. De som bara vill höra måsar, master som knarrar, vattnet mot klippor, kaj och bryggor ligger vakna och väntar på sömnen. ”Jag vill sova” är en orimlig begäran.
Öregrund har burit segel, stormar, förluster, hemlängtan och hemkomster.
Nu bär stadens själ en tyst fråga: ”Hur mycket pengar har du tjänat på mig?”
Och staden väntar.
Väntar på människor som älskar den här gamla sjöfartsstaden även när det blåser kallt.
