Många självutnämnda ”påvar” har kommit och gått i Öregrund. Jag har betraktat dem alla på behörigt avstånd. Alla ska de ”sätta Öregrund på kartan”. ”Det är nu det börjar.” ”Hallå, alla, nu är jag här!” Alla har de trott att Öregrund börjar först när nye ”påven” är på plats. Öregrund fick stadsprivilegier 18 mars 1491 och har funnits ett bra tag nu – så ta det bara jävligt lugnt.
Vit rök från skorstenen – och Öregrund verkar ha fått en ny ”påve” igen. Många påvar blir’e. Ibland har det varit flera påvar samtidigt i stan. Då träffas de och bildar små käcka herrklubbar och bestämmer något och leker fullmäktige. För att inte känna sig som herrklubbar kan de tänka sig att plocka in någon dam i sällskapet för att legitimera sig själva och verka jämställda.
Till slut blir alla förbannade på varandra och väljer nya påvar. Och så där håller de på. Håller på och håller på, medan Öregrund går baklänges och själv går upp i rök.
Egentligen är det bra att Öregrund avvecklas sakta och säkert. Så att folk och fä hinner vänja sig. Med invånare som är fullt nöjda med ett systembolag och en fyllevecka varje sommar så är inget annat att vänta än avveckling. Och Öregrund har ju påvar, och det har de fanimej inte på andra ställen i det här landet. Tänk så märkvärdigt! Påven av Öregrund ska snart tillträda tronen och välja sitt hov och bilda herrklubb och prata om jätteviktiga saker.
På min sena kvällspromenad här i det borttynande-året-om-Öregrund såg jag den vita röken komma upp ur skorstenen. Jag suckade djupt men skrattade inombords: ”Här kommer nästa idiot och ska sätta Öregrund på kartan.”
Nu hoppas jag bara en sak för Öregrund – låt avvecklingen gå fortare än den hittills gjort. Jag vill gärna se ett tomt och öde Öregrund innan även min tid är ute.
