Olly Ericson om Calle Möller

CALLE MÖLLER, STORLJUGAREN FRÅN ÖREGRUND
Text: Olly Ericson
Originaltexten finns på Öregrunds bibliotek.
Avskrift: Yvonne Ahtaanluoma-Pettersson

”Kära Anna-Lena!
Översänder ett par manuskript.
Hälsningar
Olly”

I likhet med baron Münchhausen som berättade sina fantastiska och bisarra historier, vilka kom på pränt för ett par århundraden sedan, skildrade storljugaren Calle Möller sina uppdiktade levnadsöden i tryck. Hans debutbok SÖDERHAVSSYNDER utkom på hösten 1932. Den blev mycket uppskattad och trycktes i flera upplagor. Redan tidigt hade Calle Möllers berättartalang gjort sig känd i vänkretsen och han hade uppmanats att utge sina sanna lögnhistorier i bokform. Sporrad av framgången med SÖDERHAVSSYNDER skrev han ytterligare fyra böcker och ett par vissamlingar (”Huldas visor” och ”Sjung och drick”).

Calle Möller som hade döpts till Carl Johan föddes på Karl-dagen 1893 i sjöstaden Öregrund. Hans far, fyrmästaren Johan Kristian Möller, var infödd rospigg. Modern Hilda däremot hade sina rötter i Riseberga, Skåne. Föräldrarna representerade således olika folklynnen. Fadern besatt viljekraft men också lugn och trygghet, medan modern var livlig och initiativrik. Deras egenskaper bidrog helt visst till sonens framåtanda och mångsidiga begåvning parad med idoghet.

I sin födelsestad växte Carl Johan Möller upp. Havet lockade honom förvisso men inte på samma sätt som det en gång hade attraherat fadern. Denne hade gått till sjöss i unga år. Efter obligatoriska sjömånader hade han sökt in vid navigationsskolan i Gävle, avlagt styrmans- och befälhavarexamen och sedan erhållit tjänst i lotsverket. Ynglingen Carl hade större ambitioner, men segla tyckte han om och lyckades till och med förvärva skepparbrevet. Denna merit gjorde honom därför mycket lämplig som navigatör åt Ludvig Nordström under dennes mototbåtsresa utefter Sveriges guldkust i mitten av 30-talet.

Såsom många andra Öregrundspojkar gjorde Carl Möller efter avslutad folkskola sina erfarenheter i arbetslivet vid stadens varv genom att pröva på att ”knacka rost” på fartyg som sliphalats där för reparation. Han skaffade sig dessutom kunskaper i merkantila ämnen som elev i Sundbybergs Språk- & Bokhålleri-Instituts sommarkurs 1910 i Öregrund, vilken leddes av föreståndare August Fitinghoff. För sina kurskamrater var han en vitaminspruta som utströmmade fantasirika infall. Arbetsuppgifterna undertecknade han alltid med namnet Carl von Möller. Året därpå anställdes han vid byggnadsaktiebolaget Contractor i Stockholm, vilket blev en språngbräda för honom och resulterade i studier vid Stockholms tekniska skola, varifrån han utexaminerades som byggnadsingenjör 1915.

Åren 1917-1919 finner vi honom som vice direktör för metallfabriken Sigma, en anställning som han erhållit på grund av sin tekniska kunnighet.

Första världskriget som rasade i Europa 1914-1918 medförde att lysfotogen blev en bristvara. I stället kom karbiden att användas allmänt i Sverige. Carl Möller förbättrade karbidlampan och vann erkännande därför. Han författade själv en liten skrift om karbid och karbidlampans skötsel. Den granskades och godkändes av civilingenjör Gottfrid von Feilitzen. AB Svensk Export & Industriutställning lät sedan trycka skriften 1917. Carl Möllers insats på det tekniska området renderade honom också medlemskap i Svenska Uppfinnareföreningen.

Sin musikaliska ådra utvecklade Carl Möller genom att taga sånglektioner för röstpedagogerna T. Lennartsson och Anna Norrie samt att lära sig spela luta. På somrarna i hemstaden förnöjde han sedan under det glada 20-talet i Societetssalongen ortsbor och sommargäster med vissång och eget ackompanjemang.

År 1923 övertog Carl Möller August Hoffmans pianofabrik i Stockholm. Han var då sedan ett par år tillbaka familjefar. Framgångsrikt drev han fabriken ända till sin död. Först tillsammans med makan Ingrid von Post och efter separationen från henne med sin andra hustru Birgitta som ensam fortsatte affärsrörelsen efter hans frånfälle.

Redan före författardebuten hade Carl Möller studerat gymnasieämnen på fritiden och våren 1932 avlade han studentexamen som privatist. Samma år skrev han på hösten in sig vid Stockholms högskola. Samtidigt som han ägnade sig åt humaniora, medverkade han under ett par år i Studentteatern.

I allt vad Carl Möller företog sig, var han mycket målmedveten. Det är således icke förvånande, att han 1936 startade ett eget skivbolag, Svenska Skivfabriken. Han kunde då själv spela in sina sångnummer samt även låta kända artister på skiva nå sin beundrarskara. Skivbolaget upphörde emellertid 1940. Hans tid togs nu alltmer i anspråk av Nöjespatrullen, vars uppgift var att roa de inkallade på Sveriges militärförläggningar i såväl norr som i söder, och han berättade då sina lögnhistorier.

Den enorma arbetskapacitet som Carl Möller tycktes förfoga över hade dock sin begränsning och den 1 december 1942, i en ålder av nära 50 år, avled han och vigdes till den sista vilan i Möllerska familjegraven å Öregrunds griftegård.

(O.E.)
…………………………..