Ninna Edgardh bor i Öregrund, är professor emeritus i kyrkovetenskap och präst i Svenska kyrkan.
Texten nedan är införd i Svenska Kyrkans Tidning (SKT), nummer 10 år 2025.
Den välsignade gränsen – skapelsens utmattning som angelägenhet för församlingen
Reklamskylten vid busshållplatsen ropar på två språk samtidigt: Lev no limits! Gränslöst lystet slickar ungdomarna på bilden i sig glass i många smaker. Surfa obegränsat! Det handlar tydligen om telefonabonnemang och inte om glass. Och framför allt är budskapet: Känn inga gränser! Allt är
möjligt!
I min forskning har jag kommit att allt mer intressera mig för olika typer av gränser och gränsöverskridanden. Båda är grundläggande för den mänskliga existensen. Vi klarar oss inte utan gränserna och vi vill ständigt överskrida dem. Morgonnyheterna rapporterar ständigt om hur Trump, Putin och Netanyahu vill utvidga både sina egna och sina nationers gränser samtidigt som de vill sätta strängare gränser mot dem som de ser som främlingar. Våra egna makthavare är inte lika expansiva, men de vill också höja ribban runt det egna. Unga människor som växt upp i Sverige utvisas fast de har både utbildning och jobb. Det känns ologiskt och inhumant. Församlingar deltar i lokala protester.
I andra sammanhang samlar längtan att överskrida gränser hela nationen i entusiasm, som när ”Mondo” Duplantis tog sitt trettonde världsrekord i höjdhopp i Budapest i augusti med 6,29 meter. ”Stavhopparen utan gränser” jublade tidningarna. Det finns något i vår mänskliga natur som får oss
att vilja mer, springa fortare, bygga högre, sträcka oss längre.
Men alla slagna rekord känns ju inte lika roliga. År 2024 blev till exempel det globalt varmaste året sedan mätningarna började 1850 med en genomsnittlig global yttemperatur 1,6 °C över förindustriell
nivå. Vem gläder sig åt det rekordet?
Planetära och sociala gränser
Naturvetare varnar allt mer ihärdigt för att vi alltför lättsinnigt överskrider gränser för vad som är hållbart för planeten. I Sverige lär vi konsumera i en omfattning som skulle kräva fyra jordklot om alla gjorde som vi. Vi uppmärksammar ”overshoot day”, som på svenska kallats den ekologiska skuldens dag. Det är det datum då mänsklighetens resursförbrukning för året överstiger vad jorden kan återskapa.
Klimatforskaren Johan Rockströms forskargrupp vid Stockholm Resilience Centre lanserade 2009 en modell med planetära gränser, som kan beskrivas som tak för människans hållbara resursanvändning. Modellen rymmer i sin utvecklade form nio sådana gränser, som vi behöver hålla
oss inom för att bibehålla goda livsförutsättningar på jorden. I hög grad handlar det om sådant vi släpper ut, men också om överutnyttjande av både vatten och mark.
Modellen har plockats upp av ekonomen Kate Raworth, som sökt skapa en ekonomisk modell som tar hänsyn till de planetära gränserna, men också till de gränser som behövs för ett socialt acceptabelt liv på jorden. Hon kallar det för ”donut-ekonomi”, myntat efter den ringformade amerikanska bullen med hål i mitten. Håller vi oss inom ringens gränser så kan vi alla leva gott på
jorden menar hon. Ringens yttre kant markerar de planetära gränserna. Den inre kanten markerar sociala gränser som tillgång till mat, bostad, vatten, utbildning, fred och rättvisa.
Guds skapande gräns
I våra församlingar talar vi idag ofta om att Gud inte känner några gränser. Guds kärlek är gränslös. Vi vill ha med Gud på det gränslösa spåret och kanske med goda skäl. Men mitt ärende i denna artikel är att visa på hur vi i våra församlingar kan uppmärksamma det allt mer påkallade behovet av gränser för vårt liv på jorden.
Redan bibelns första bok ger oss stoff att reflektera över. Världen skapas genom att Gud sätter gränser. Gud skapar genom att skilja ljus från mörker, så att dag skiljs från natt. Gud skiljer himmel från hav och hav från land. Utan dessa gränser skulle mänskligt liv inte vara möjligt. Ändå var
människorna snabba att utmana gränserna. Bara några sidor framåt i berättelsen bygger de ett torn för att nå ända upp till himlen. Gud svarar genom att skingra människorna i staden och låta dem tala
olika språk. Gud sätter gränser.
Det som gör att gränserna kallar på oss idag har med vetenskapens och industrisamhällets utveckling att göra. De senaste århundradena har vi börjat betrakta naturen som en resurs snarare än en gudagåva. Vi har utforskat naturen samtidigt som vi avskilt oss från den och gjord den till ett redskap.
Det gäller även vår mänskliga natur som vi fått ett alltmer objektifierat förhållande till. Vi har tappat bort att vi själva är natur.
Det dominerande förhållningssättet till skapelsen kan beskrivas som kolonialt och har fått stöd i den kristna traditionen av människans överhöghet. Som skapelsens herrar har vi velat gynna oss själva
och det gäller då framför allt de delar av mänskligheten som redan har haft det förhållandevis bra.
Koloniseringen av länder i Afrika, Asien och Latinamerika handlade i hög grad om en jakt på råvaror och obrukad mark. Men vi behöver inte gå så långt. Kolonisering har pågått också i vårt eget land i förhållande till folket i Sápmi.
Allt går fortare
Den tyske sociologen Hartmut Rosa har använt ordet acceleration för att beskriva samtiden. Accelerationen pågår i tre former menar han. En är tekniskt betingad. Vi kan färdas allt snabbare genom rummet, vi kan producera varor i allt snabbare takt, vi kan kommunicera med varandra
blixtsnabbt över långa avstånd. Världen finns alltmer inom räckhåll.
Parallellt med detta sker en social acceleration. Den handlar om hur vi lever, arbetar, och bildar familj. Det vi har lärt oss om livet blir snabbt omodernt och vi kan känna oss osäkra på vad som egentligen gäller. Ta bara telefonen, som när jag var ung var ett redskap för att kunna prata med varandra. Idag är det få unga som använder telefonen för samtal, men desto mer för andra syften.
Den tredje aspekten handlar om vårt livstempo, som måste öka för att vi ska kunna hänga med i de tekniska och sociala förändringarna. Vi får paradoxalt nog allt mer ont om tid trots att vi har möjlighet att göra så mycket mer så mycket fortare. Resultatet blir stressymptom.
I min egen forskning har jag kommit att intressera mig för den utmattning som blir resultatet av de förändringar Rosa pekar på. Begreppet hämtar jag från den svenska klassningen av utmattningssyndrom som en sjukdom men det kommer egentligen från fysiken, där det används om metaller, till exempel en flygplansvinge, som när den utsätts för tillräcklig belastning helt enkelt brister. Så brister också vår tillvaro på olika sätt.
Utmattning på tre nivåer
Utmattningen kan också beskrivas på tre nivåer. Den första handlar om individer som drabbas av utmattning. Den andra handlar om hur samhällets reproduktiva strukturer drabbas av utmattning. Den tredje handlar om hur själva skapelsen, ekosystem och naturresurser utmattas av
överutnyttjande. Vart och ett får dessa tillstånd en hel del uppmärksamhet i media och politisk debatt. Mer sällan talar vi om att de hänger ihop. Tillsammans pekar de på att vi inte riktigt respekterar våra egna och skapelsens gränser utan lever ”no limits” som om inga gränser behövs och
det är där jag menar att våra församlingar faktiskt har en uppgift att fylla.
Hur svarar vi på de allt märkligare berättelserna i media om hur vi med olika metoder skulle kunna överskrida den gräns som döden sätter för det mänskliga livet?
Den första formen av utmattning har fått mest uppmärksamhet. Utmattningssyndrom (UMS) klassades 2005 av Socialstyrelsen som ett medicinskt tillstånd av djup fysisk och psykisk utmattning
som orsakats av långvarig stress utan tillräcklig återhämtning. Enligt Försäkringskassan ökade antalet personer som var sjukfrånvarande med stressrelaterad diagnos mellan juni 2019 och juni 2023 från
32 700 till 42 000. Kvinnor stod för fyra av fem av dessa sjukfall.
En stor andel av dessa sjukskrivna arbetar i vård och omsorg, där man länge känt av en växande strukturell kris. Problemet blev uppenbart under Corona-pandemin. Vi hade inte beredskap för en sådan kris trots att forskarna varnat för risken för globala pandemier i decennier. Ändå hade vi gjort oss av med våra medicinska beredskapslager. De var inte lönsamma. Samtidigt hade vi slimmat vården. Köerna var långa och personalen pressad till det yttersta. Men nu var de tvungna att trolla med knäna och lyckades i hög grad. Men sådant trollande har ett pris. Vårdköerna är idag längre än före pandemin och personal har till och med gått ut i strejk för att de helt enkelt inte orkar längre.
Det är denna situation jag avser med den andra nivån av utmattning. Den är strukturell och handlar vårt samhälles hela reproduktiva funktion, den vi behöver för att hålla ihop både som enskilda och som samhälle. Den drabbar vården men också andra sektorer av kollektiv omsorg om vårt gemensamma bästa, som socialtjänst, skola och polis. När detta skrivs pågår en historiskt stor upprustning av det svenska försvaret, i huvudsak inriktad på vapenproduktion. Men hur går det med satsningar på sjukvård, skola, social omsorg och fungerande kollektiva transportvägar som lär vara
avgörande för vår motståndskraft i en krigssituation?
Tillväxtens osynliga förutsättning
Det var på den strukturella nivån som mitt intresse för utmattning började. Jag forskade i början av 2000-talet om kyrkornas roll i Europas olika välfärdssystem. Jag lade märke till att samtidigt som alla talade om sekularisering och minskade medlemstal och gudstjänstbesök, så efterfrågades kyrkorna allt mer på olika håll i Europa, därför att de stod just för omsorg om de mest utsatta. Kyrkans diakoni var skälet för människor – också i Sverige – att stanna kvar i kyrkan. I en tid när vinstjakt och ett allt
snabbare accelererande tempo genomsyrar det mesta, så behövs det en kraft som står för omsorg och medmänsklighet.
Mitt eget specialområde i fråga om diakoni och omsorg gällde könsaspekter. Jag läste in mig på välfärdsforskare som talade om en könsrelaterad omsorgskris globalt, som en följd av en ensidig satsning på ekonomins tillväxtsektorer, teknik och global finansmarknad. Att den globala ekonomin
vilar på miljontals timmar av obetalt eller i bästa fall lågbetalt arbete som i hög grad utförs av kvinnor synliggjordes sällan. I kraft av de accelererande samhällsförändringarna riskerar ekonomins och det mänskliga livets osynliga men nödvändiga bas att ryckas undan. Eftersom omsorgsarbetet i hög grad
sker utanför den ekonomiska statistikens tabeller tas få initiativ för att lösa problemen.
Det var när jag sysslade med sådana dilemman som jag började se sambanden mellan den utmattning som drabbar enskilda individer, den strukturella utmattning som pågår av vårt samhälles omsorgsbas och så den tredje formen av utmattning som drabbar klimat och ekosystem.
Det blev allt tydligare för mig hur många av de problem vi läser om i tidningarna som lösryckta från varandra egentligen hänger ihop. Vi kan ta energiförsörjningen som exempel. Industrialiseringen och städernas tillväxt ställde under 1900-talet större och större krav på att det skulle finnas elektricitet att driva fabriker och bygga hus och göra hushållen oberoende av dagsljuset. Idag kan vi knappt föreställa oss en tid då människor i Sverige lät både sin dygnsrytm och årsrytm – och därmed också sin arbetsrytm – styras av tillgången på solljus. Vi skulle uppleva det otroligt ineffektivt. Vi kan inte
ens släppa våra mobiler någon längre tid.
Vattenkraften behövdes för att göra elektrifieringen av Sverige möjlig och det är ju otvetydigt något som varit av godo på många sätt. Men hur mycket vet vi egentligen om priset? Hur mycket vet vi om vad det betytt för marker och djur där älvarna dämts upp? Hur mycket vet vi om det pris som den
samiska nomadbefolkningen fick betala? I den faktabaserade romanen Älven i mig visar Jannette Hentati hur utbyggnaden av älvarna stängde vandringsvägen för den vilda laxen, som länge var en basföda för stora delar av befolkningen. Idag är vi istället helt beroende av odlad lax från Norge, som
i sin tur är beroende av fiskmjöl från trålning i Östersjön, som i sin tur lider av utfiskning och sämre miljö för både strömming och torsk. Allt hänger ihop i ekosystemen och när vi ändrar förutsättningarna påverkar det i långa kedjor som beslutfattare ofta inte ens reflekterat över.
Samerna som hade sina boplatser längs älvarna fick gång på gång se sina kåtor och redskap översvämmade och tvingades flytta allt längre upp från älvdalarna för att söka nya sommarboplatser, tills många av dem helt enkelt gav upp och flyttade till de växande städerna, som Elin Anna Labba
berättar om in sin roman Far inte till havet. ”Det är för samhällets skull”, för samhällets utveckling, löd argumenten från myndigheterna när samerna skulle offra sina boplatser. Men ”utvecklingen” räknade inte med helheten, räknade med vinsten för vissa, men inte med priset för andra.
Ibland används ordet antropocen för att peka på att vi gått in i en geologisk epok där människan för första gången i grunden påverkar livsförutsättningarna på jorden och då inte bara till det bättre, i alla
fall inte för alla. Johan Rockström, idag chef för ett stort internationellt miljöforskningsinstitut i Potsdam i Tyskland, säger att vi som lever nu tillhör den första generationen i jordens historia som är på väg att lämna en planet efter oss med sämre livsförutsättningar än den hade när vi föddes.
Idag hoppas många på ”den gröna omställningen”. Ordföranden för den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra, Sara-Elvira Kuhmnen, kallar den för ”den mörka omställningen” på grund av vad den kostar för samerna, vars mark tas i anspråk för brytning av sällsynta metaller.
Mörkertidens välsignelse
Vi hoppas att elektriciteten ska rädda oss undan fossilberoendet, vilket är nödvändigt. Men elen måste användas med förstånd. Till exempel täcker vi idag jordklotet med ljus under större delen av dygnet, framför allt i städer och starkt industrialiserade länder. I mitt sovrum har jag tavlor målade av
en prästkollega på temat mörkertid. Hon målade dem under en lång vistelse i Nordnorge vintertid, då solen inte nådde över horisonten. Natt och mörkertid var en gång i tiden liktydigt med vila. Det är de inte längre. Nattens mörker är inte mörker Gud för dig, sjunger vi i en vacker text från Taizé. Men faktum är att vi på konstgjord väg lyckats göra natten till dag. Vi lyser upp mörkret på jorden till den grad att varken vi eller våra medskapelser har tid att vila. Vi har avskaffat återhämtningen, i takt med
att hela vår tillvaro accelererar. Det leder till utmattning, för oss men också för hela skapelsen.
Vi har använt naturen som en oändlig resurs för industriell utveckling. Men naturen är ändlig. Den är beroende av gränser, som skapelseberättelsen i mytens form berättar om. Den förnyas visserligen hela tiden, i ett otroligt sinnrikt ekosystem, men inte om vi aldrig låter den vila. Det vet varje
lantbrukare och trädgårdsodlare. Men det gäller också i större skala. Vi behöver alla tid för återskapelse, rekreation. Att återskapelse är möjlig är fantastiskt. Vi blir uttröttade, men tillåter vi oss att vila och sova, så blir vi oftast pigga igen. Alldeles gratis. Det är ett ord vi gillar i kyrkan. Att vi får
något gratis betyder att vi får det av nåd och inte förtjänst. Ingår betydelsen av mörkrets vila i vår förkunnelse?
Det är symptomatiskt att det reproduktiva, återskapande arbetet, får så lite uppmärksamhet och värderas så lågt idag. Det reproduktiva arbetet är den återskapelse vi själva behöver bidra till. För att kunna producera behöver vi mat och husrum och rena kläder. Barn och sjuka behöver omsorg.
I bondesamhället var det reproduktiva arbetet integrerat med det produktiva, det hörde till dygnets och årets rytm och arbetsfördelningen i storfamiljen. Men med moderniteten sattes det reproduktiva
arbetet åt sidan, till förmån för det produktiva, som genererar tillväxt och produkter som går att sälja. När vi idag talar om att arbeta, så tänker vi inte på att ta hand om våra barn eller städa garaget. Då tänker vi på lönearbetet, som är del av tillväxtekonomin. Det är det arbetet som räknas.
Produktionen och tillväxten har blivit ett överordnat mål utan gräns. Ju mer tillväxt desto bättre. Men det ensidiga i detta fokus har ett pris. Vi behöver återupptäcka det behovet av vila och återhämtning som något som hör till Guds gåvor i vårt människoblivande.
Påven Franciskus tecknar i sin klimatencyklika Laudato Si (2015) en vision av jorden som vårt gemensamma hem som vi behöver ha omsorg om. Omsorgen om klimat och miljö måste förenas med ett socialt ansvar för de fattigaste på jorden, som också drabbas hårdast av klimatförändringarna. Hans encyklika har lett vidare till en global Laudato Si-rörelse.
Den rörelsen skulle behöva sprida sig till församlingar även i vår kyrka. Den världsvida kyrkan har en unik möjlighet att bidra till att förverkliga en nödvändig gränssättning för det mänskliga livet. Vi kan få hjälp av naturvetare och ekonomer, men vi har en unik gåva i de mytiska berättelserna som pekar på gränssättandet och vilan som något grundläggande i själva skapelsen. Gud själv vilade ju enligt första Mosebok på den sjunde dagen från sitt skaparverk. Vi har långa traditioner i klosterväsendet som pekar på sambandet mellan arbete och vila, markerat av bönelivets rytm. Vi har också hela den liturgiska traditionen, med söndagen som den åttonde dag som bryter igenom vårt vanliga målinriktade tänkande. Söndagen är inte bara en dag ledig från arbete, utan en markering av en
verklighet som bryter in med något helt annorlunda, den välsignande och skapande nåd som är gratis.
