Vad tror du? Ser du någon framtid för människor, mänsklighet och medmänsklighet? Idag är en så’n dag då jag tror att vi människor kommer att utplåna oss själva med ondska och vapen. Då skriver jag dikter …
Vi fanns för människorna
Världen ska andas lättare
när människornas steg tystnat.
Floderna ska flyta klarare,
bergen ska luta sig tillbaka,
vinden ska sjunga utan att överröstas.
Träden ska åter resa sig, orädda för att skadas,
fåglarna ska bygga bo i lugn och ro i trädens kronor.
De fyrfota ska tassa fram över ännu hårda gator,
som långsamt ska spricka upp och välkomna
gräs, blommor och skog.
Haven ska rena sig själva
från allt som de inte är skyldiga till:
olja, plast, skräp, vrak.
Stjärnorna ska blinka
till allt levande på jorden.
Jordklotet, det gamla och tåliga jordklotet
ska andas ut och viska till haven,
gräsen, blommorna, skogarna, djuren, bergen, floderna:
Äntligen. Människornas steg har tystnat.
Vi är fria.
Låt oss vila en stund i våra egna hjärtslag.
Sedan fortsätter vi.
Vi fanns till för människorna,
men de ville inte leva tillsammans med oss.
Nu finns vi för vår egen skull. Igen.
