Ingen väntar längre här
Den står där,
med ryggen mot oss,
fastnat i en tid
då människor satt här
och lät tankarna glida över fjärden.
Här satt farmor Emma Teresia
med sitt termoskaffe.
Nu flagnar träet,
gräset växer högt under bänken,
och bäddar in den
i strandkantens eviga glömska.
Ingen kommer längre hit
till bänkens övergivna själ.
Den ser ut över vattnet,
spanar efter storlommen,
ser sångsvanarna på andra sidan fjärden,
och minns med kärlek de händer
som en gång snickrade bänken.
