Kära trofasta demonstranter,
Vi står här idag, inte bara som vittnen, utan som medmänniskor. Människor som vägrar att vara tysta inför orättvisa, som vägrar att vända bort blicken när oskyldiga lider. Vi står här för att höja våra röster för det palestinska folket – i Gaza, på Västbanken och i det ockuperade Östra Jerusalem – som i årtionden har levt under förtryck, våld, tyst fördrivning och nu också folkmord.
Vi talar om barn som föds i flyktingläger, och dör i ruinerna av sina hem innan de ens hunnit lära sig säga ordet ”frihet”. Vi talar om mödrar som inte längre gråter, för tårarna har tagit slut.
Sedan oktober 2023 har situationen i Gaza förvandlats till en humanitär mardröm. Enligt hälsomyndigheten i Gaza har mer än 60 000 människor dödats, varav mer än hälften är kvinnor och barn. Oberoende källor som publicerats i Nature nämner ända upp till 80 000 personer som dödats.
Över en miljon människor har tvingats på flykt inom det lilla, belägrade området. Sjukhus bombas, skolor jämnas med marken, och familjer utplånas i ett ögonblick. De humanitära utdelningsställena har förvandlats till en dödsfälla.
Men detta började inte i oktober 2023. Detta är inte en konflikt som började för några år sedan. Det är följden av mer än 77 års fördrivning, ockupation och diskriminering. Det Israel praktiserar är bosättarkolonialism som förnekar att det redan finns ett legitimt folk i landet. Det Israel gör är att försöka fördriva det palestinska folket.
I förgår besköts den katolska kyrkan i Gaza och tre människor dödades och många skadades, några allvarligt. Det är inte första gången Israel beskjuter kyrkor. Den ortodoxa kyrkan förlorade nära tjugo av sina medlemmar vid ett bombanfall den 19 oktober 2023 och den katolska kyrkan fick två av sina medlemmar skjutna av prickskyttar, också 2023.
Den latinske patriarken, kardinalen Pizzaballa, säger att människor inte tror på Israel när Israel säger att beskjutningen var ett misstag. Han och den ortodoxe patriarken Theophilos besökte i går kyrkorna i Gaza med förnödenheter och tog sårade med sig tillbaka.
Några har spekulerat i om attacken på den katolska kyrkan kunde vara ett straff för att kyrkoledare tagit så tydligt till orda dagarna innan i Taybeh.
Byn Taybeh på Västbanken kallas ibland för en ursprungskristen by och har lyckats bevara byns kristna miljö tills i dag, men nu ber invånarna om skydd och känner stark oro för sin existens. De senaste veckorna har israeliska bosättare vid upprepade tillfällen trakasserat byborna, förstört odlingar och angripit byggnader med eld, bland annat delar av det som finns kvar av den gamla kyrkan St George från bysantinsk tid. I närområdet har under en enda vecka i juli, 27 bosättarattacker, orsakat tre döda palestiner och nedbrända hus. Den israeliska armén förhåller sig passiv inför bosättarvåldet. Flera kristna familjer har packat resväskan och begett sig till tryggare land.
Detta gjorde att först byns präster sände ett nödrop till världen och att sedan kyrkoledarna besökte byn och talade sanningens ord om att den israeliska armén inte skyddar befolkningen inför bosättarnas angrepp.
Den palestinska kristna kyrkan är en nagel i ögat på Israel. Den palestinska kristna kyrkan har en närvaro i det heliga landet som sträcker sig tvåtusen år tillbaka. Vi brukar säga att de palestinska kristna förvaltar den världsvida kyrkans kollektiva minne. De är en grundbult i vår historia som kristna kyrkor. Det vi nu hoppas på är att kyrkorna i världen ska vakna ännu mera inför det folkmord som pågår i Gaza och kräva sanktioner mot Israel och att krigsförbrytarna hamnar i Haag på den Internationella Brottmåldomstolen, ICC.
Men mitt i mörkret finns fortfarande liv. Där finns berättelser om barn som trots sitt amputerade ben efter ett bombanfall fortsätter att studera matte i ruinerna av sin skola. Eller sjukvårdspersonal som varje dag riskerar sina liv för att hjälpa skadade. De bevisar att palestinier är ett folk som lever, trots folkmord och fördrivning.
Så låt oss förena oss med dem. Bekänna oss till livet var vi än är. Därför kräver vi ett omedelbart permanent eldupphör i Gaza, ett slut på ockupationen, ett slut på apartheid och fritt tillträde för humanitär hjälp av professionella organisationer som UNRWA. Och självklart ska alla politiskt tillfångatagna både i Palestina och Israel släppas fria.
Vi måste påminna världen om detta: Fred är inte tystnad. Fred är inte status quo. Fredens träd har rättvisan som rötter. Så låt oss stå tillsammans. Låt oss ropa högre än bomberna. Låt oss plantera träd som bär frukten av rättvisa, så att en dag fred kan slå rot för alla folk, för det palestinska folket.
Tack.
Anna Karin Hammar, präst i Svenska kyrkan
pastorhammar@gmail.com
