15 februari 2025.
Tal av Ukrainas president vid säkerhetskonferensen i München:
Tack så mycket! Tack så mycket! Tack för era ord! Tack för ert stöd! Tack för inbjudan.
Kära damer och herrar!
I början av konferensen brukar varje land dela med sig av sin ståndpunkt och sina prioriteringar, oavsett om det är officiellt, öppet eller genom informella samtal med journalister och partner.
I år var det ändå ett land som inte ens var inbjudet som gav sig till känna. Ett land som alla pratar om här.
Natten innan München i år slog en rysk attackdrönare ner i sarkofagen som täcker den förstörda fjärde reaktorn i kärnkraftverket Tjernobyl.
Det var en modifierad ”Shahed”-drönare – en rysk drönare, en teknik som Iran förde vidare till Ryssland. Dess stridsspets innehöll minst 50 kilo sprängämnen. Vi ser detta som ett djupt symboliskt drag av Ryssland, av Putin.
Alldeles nyligen diskuterade vi i Ukraina den avgörande roll som kärnkraften spelar för att hålla landet igång trots Rysslands ständiga attacker mot vår ukrainska energi-infrastruktur. Vi förbereder nu ett projekt för att bygga ut vårt kärnkraftverk i Chmelnytskyj – bara en dag innan jag kom till München var jag där – tillsammans med amerikanska företag, inklusive Westinghouse. Projektet kommer att stärka energitryggheten inte bara i Ukraina utan i hela vår region i Europa.
Vi talade också nyligen med president Trump och hans team om kärnkraft och Europas största kärnkraftverk – vår Zaporizjzja-anläggning, som för närvarande är ockuperat av Ryssland.
Ryssland svarade – genom att skicka en drönare för att träffa Tjernobyls sarkofag, som innehåller radioaktivt damm och skräp. Detta är inte bara galenskap. Detta är Rysslands hållning. Ett land som utför sådana attacker vill inte ha fred. Inte. De vill inte ha det. Den förbereder sig inte för dialog.
Nästan varje dag skickar Ryssland upp till hundra och ännu fler ”Shahed”-drönare mot Ukraina. Varje dag. Och regelbundna attacker med ballistiska missiler. Och en stadig ökning av flygbombs-angrepp. Men det är inte allt.
I år planerar Moskva att skapa 15 nya divisioner, vilket ger upp till 150 000 soldater. Det är mer än de nationella arméerna i de flesta europeiska länder.
Ryssland fortsätter att öppna nya rekryteringscenter för armén varje vecka. Och Putin har råd med det – oljepriserna är fortfarande tillräckligt höga för att han ska kunna ignorera världen.
Vi har tydliga uppgifter om att Ryssland i sommar planerar att skicka trupper till Belarus under förevändning av ”övningar”. Det var precis så de iscensatte styrkorna inför den fullskaliga invasionen av Ukraina för tre år sedan.
Är det meningen att denna ryska styrka i Belarus ska anfalla Ukraina? Kanske. Eller kanske inte. Eller kanske – jag lämnar frågan till er. Låt mig påminna er om att Belarus gränsar till tre Nato-länder. Det har i praktiken blivit ett fotfäste för ryska militära operationer.
Enligt både Putin och Lukasjenko har Belarus nu förbjudna vapen – medeldistansmissiler och till och med kärnvapen. Det är tydligt att Putin nu ser Belarus som bara ännu en rysk provins.
Vi måste vara realistiska – om någon sätter upp en militär avfyrningsramp måste vi fråga oss: Vad ska vi göra åt det? Och ännu viktigare: Vad kan vi göra innan nästa attack, nästa invasion?
Kom ihåg att det redan har förekommit provokationer vid Polens och Litauens gränser mot Belarus migrantkriser, iscensatta av rysk underrättelsetjänst för att skapa kaos i Europa.
Men vad händer om det inte är migranter nästa gång? Vad händer om det är ryska trupper? Eller nordkoreanska trupper?
Missta er inte – nordkoreanerna är inte svaga. De lär sig nu hur man krigar, hur man utkämpar det moderna kriget.
Och hur är det med era arméer? Är de redo?
Om Ryssland inleder en falsk flagg-operation eller bara rakt upp och ner utan några insignier från Belarus – som när Krim intogs 2014 – hur snabbt kommer de allierade att svara? Och kommer de att svara alls?
I går, här i München, gjorde den amerikanske vicepresidenten det klart: Årtionden, sa han, årtionden av gamla relationer mellan Europa och Amerika håller på att ta slut. Från och med nu kommer saker och ting att vara annorlunda, och EU måste anpassa sig till det.
Damer och herrar!
Jag tror på Europa. Och jag är säker på att ni också gör det. Och jag uppmanar er att agera – för er egen skull och för Europas skull – Europas folk, era nationer, era hus, era barn och vår gemensamma framtid. Därför måste Europa bli självförsörjande – förenas av en gemensam styrka, en ukrainsk och en europeisk.
Just nu håller Ukrainas armé, med stöd av globalt bistånd – tack så mycket – tillbaka Ryssland. Men om inte Ukraina, vem ska då stoppa Ryssland?
Låt oss vara ärliga – nu kan vi inte utesluta möjligheten att Amerika kan säga ”nej” till Europa i frågor som hotar Europa.
Många, många ledare har talat om att Europa behöver sin egen militär och armé – en Europas armé. Och jag tror verkligen att den tiden är inne. De väpnade styrkorna i Europa måste inrättas.
Det är inte svårare än att stå emot ryska attacker – som vi redan har gjort.
Men det handlar inte bara om att öka försvarsutgifterna som andel av BNP. Pengar behövs naturligtvis, ja – men enbart pengar kan inte stoppa ett fientligt anfall. Människor och vapen kommer inte gratis, men det handlar inte bara om budgetar. Det handlar om människor som inser behovet av att försvara sitt eget hem.
Utan Ukrainas armé kommer Europas arméer inte att räcka till för att stoppa Ryssland.
Det är dagens sanning. Det är bara Ukrainas armé i Europa som har verklig, modern erfarenhet av slagfält.
Men det räcker inte heller med Ukrainas armé. Ukraina behöver det ni kan erbjuda: Vapen. Träning. Sanktioner. Finansiering. Politiska påtryckningar. Och enighet.
Tre år av fullskaligt krig har visat att vi redan har grunden för en enad europeisk militär styrka. Och nu, när vi utkämpar detta krig och lägger grunden för fred och säkerhet, måste vi bygga upp Europas väpnade styrkor.
Europas framtid ska bara bero på européerna, och att beslut om Europa fattas i Europa.
Det är därför vi talar med europeiska ledare och med Förenta staterna om militära kontingenter som kan garantera fred, och inte ’bara’ i Ukraina utan i hela Europa. Det är därför vi utvecklar gemensam vapenproduktion, särskilt drönare.
Den danska modellen med gemensamma investeringar för vapenproduktion i vårt land fungerar redan bra, mycket, mycket, mycket framgångsrikt. Bara under förra året producerade vi, tack vare ukrainska och partners insatser, över 1,5 miljoner drönare av olika typer.
Ukraina är nu världsledande inom drönarkrigföring. Det är vår framgång. Men det är också er framgång. Självklart. Och, allt vi bygger för vårt eget försvar i Ukraina stärker också er säkerhet. Detsamma borde gälla för artilleri, luftförsvar, teknik och pansarfordon.
Allt som behövs för att skydda liv i moderna krig bör produceras i Europa – fullt ut. Europa har allt som krävs. EU måste bara gå samman och börja agera på ett sätt så att ingen kan säga ”nej” till EU, styra över Europa, eller som en pådrivare behandla Europa illa.
Det handlar inte bara om att lagra vapen. Det handlar om arbetstillfällen, tekniskt ledarskap och ekonomisk styrka för Europa.
I höstas föreslog jag i min segerplan att ersätta en del av USA:s militära närvaro i Europa med ukrainska styrkor – om Ukraina är med i Nato förstås. Om amerikanerna själva bestämmer sig för att gå den vägen och minska sin närvaro – det är naturligtvis inte bra, det är mycket farligt – men vi alla i Europa måste vara redo. Jag började diskutera detta redan innan det amerikanska valet eftersom jag kunde se vart den amerikanska politiken var på väg. Men Amerika måste se vart Europa är på väg.
Och, denna riktning i den europeiska politiken bör inte bara vara lovande – den bör få Amerika att vilja stå med ett starkt Europa. Detta är absolut möjligt. Jag är säker på det.
Vi måste forma den kursen; Europa måste besluta om sin egen framtid.
Vi måste lita på vår egen styrka så att andra inte har något annat val än att respektera EU:s makt. Utan en europeisk armé är det omöjligt.
Än en gång: Europa behöver sina egna väpnade styrkor.
Och jag vet, jag vet att Mark Rutte, min gode vän, lyssnar på mig just nu. Mark, min vän, det här handlar inte om att ersätta Alliansen. Det handlar om att göra EU:s bidrag till vårt partnerskap likvärdigt med USA:s.
Vi behöver samma strategi när det gäller diplomati: att arbeta tillsammans för fred.
Ukraina kommer aldrig att acceptera överenskommelser som görs bakom våra ryggar utan vår inblandning. Och samma regel bör gälla för hela Europa.
Inga beslut om Ukraina utan Ukraina.
Inga beslut om Europa utan Europa.
EU måste ha en plats vid bordet när beslut om EU fattas. Allt annat är noll. Om vi lämnas utanför förhandlingarna om vår egen framtid är vi alla förlorare.
Se vad Putin försöker göra nu. Det här är hans spel. Putin vill ha samtal på tu man hand med USA – precis som före kriget, när de möttes i Schweiz och såg ut att dela upp världen.
Härnäst kommer Putin att försöka få den amerikanske presidenten att stå på Röda torget den 9 maj i år, inte som en respekterad ledare, utan som ett stöd i sitt eget framträdande.
Vi behöver inte det. Vi behöver verklig framgång. Vi behöver verklig fred.
En del i Europa kanske inte riktigt förstår vad som händer i Washington just nu. Men låt oss fokusera på att förstå oss själva – just här, i Europa.
Vi måste först och främst ge EU styrka.
Behöver Amerika Europa? Som marknad – ja. Men som en allierad? Jag vet inte. För att svaret ska bli ”ja” behöver EU en enda röst – inte ett dussin olika.
Även de som regelbundet kommer till Mar-a-Lago måste vara en del av ett starkt Europa – för president Trump gillar inte svaga vänner. Han respekterar styrka.
En del i Europa kan vara frustrerade över Bryssel. Men låt oss vara tydliga – om inte Bryssel, så Moskva. Det är ert beslut. Det är geopolitik. Det är historia.
Moskva kommer att splittra Europa om vi, som européer, inte litar på varandra.
För några dagar sedan berättade president Trump för mig om sitt samtal med Putin. Inte en enda gång nämnde han att Amerika behöver Europa vid det bordet. Det säger en hel del. Den gamla tiden är över – när Amerika stödde Europa bara för att det alltid hade gjort det.
President Trump sa en gång: ”Det viktiga är inte vilken familj du föddes i, utan den du bygger”. Vi måste bygga upp så nära förbindelser som möjligt med Amerika, och – ja, en ny relation – men som européer, inte bara som separata nationer.
Därför behöver vi en enad utrikespolitik – en samordnad diplomati – ett gemensamt Europas utrikespolitik. Och låt slutet på detta krig bli vår första gemensamma framgång i denna nya verklighet.
Vi arbetar redan för att se till att vi den 24 februari, på treårsdagen av Rysslands fullskaliga invasion, kan samlas i Kiev och online – alla europeiska ledare. Alla viktiga partner som försvarar vår säkerhet. Från Spanien till Finland. Från Storbritannien till Polen. Från Washington till Tokyo.
Detta möte måste leda fram till en tydlig vision för våra nästa steg – om fred, säkerhetsgarantier och framtiden för vår gemensamma politik.
Jag tror inte på säkerhetsgarantier utan Amerika. Men Amerika kommer inte att erbjuda garantier om inte Europas egna garantier är starka.
Jag kommer inte att välja bort Nato-medlemskap för Ukraina.
Just nu verkar den mest inflytelserika medlemmen i Nato vara Putin – eftersom hans nycker har makten att blockera Natos beslut. Detta trots att det var Ukrainas armé som stoppade Ryssland – inte ett Natoland, inte Nato-trupper, utan bara Ukrainas folk och armé.
Det finns inga utländska arméer som strider på Ukrainas sida i detta krig. Men Putin har förlorat nästan 250 000 soldater i detta krig. Över 610 000 har skadats.
I slaget om Kursk har Ukrainas trupper eliminerat nästan 20 000 ryska soldater. Vi förstörde fullständigt de nordkoreanska förband som Putin var tvungen att sätta in eftersom hans egna styrkor inte räckte till för att hålla tillbaka Ukrainas motoffensiv. I över ett halvår har Ukraina haft fotfäste inne på ryskt territorium, trots att det var Ryssland som ville skapa en ”buffertzon” inne i vårt land, i Ukraina.
Jag är stolt över Ukraina. Jag är stolt över våra medarbetare.
Men nu ber jag er – var och en av er – att ärligt svara på denna fråga:
Om Ryssland anfaller er, kan er armé strida på samma sätt som Ukrainas?
Jag vill inte att någon någonsin ska behöva ta reda på det – Gud förbjude. Det är därför vi talar om säkerhetsgarantier. Det är därför vi anser att kärnan i alla säkerhetsgarantier för Ukraina måste vara Nato-medlemskap. Eller – om inte det – så villkor som gör det möjligt för oss att bygga ett nytt Nato, just här i Ukraina.
Någon gång kommer det att finnas en gräns mellan krig och fred. Var den gränsen går, och hur stark den är – är upp till oss. Mitt förslag: Ukrainas östra gräns, Belarus’ östra gräns, de baltiska staternas östra gräns, Finlands östra gräns. Det är den starkaste säkerhetslinjen för oss alla i Europa, eftersom det är den internationella rättens linje.
Kommer vi fortfarande ihåg vad internationell rätt är?
Låt oss vara ärliga, internationell rätt – dessa två ord – låter redan lite föråldrad. Men jag anser att EU:s uppgift är att se till att internationell rätt fortfarande är viktig.
Och till sist – en sista punkt.
Vilka säkerhetsgarantier kan Putin erbjuda?
Före kriget tvivlade många på om Ukrainas institutioner skulle kunna stå emot Rysslands och Putins påtryckningar. Men till slut var det Putin som stod inför ett väpnat uppror inifrån. Det var han som var tvungen att försvara sin egen huvudstad mot sina egna krigsherrar. Bara det visar hans svaghet.
Vad händer med den miljon ryska soldater som just nu strider i Ukraina? Var ska de strida om inte i Ukraina?
Därför kan vi inte bara gå med på ett eldupphör utan verkliga säkerhetsgarantier, utan påtryckningar på Ryssland, utan ett system för att hålla Ryssland i schack.
För att bekämpa oss drog Putin tillbaka trupper från Syrien, från Afrika, från Kaukasus, till och med från vissa delar av Moldavien. Och just nu står han inför en brist på stridande krafter.
Om detta krig slutar på fel sätt kommer Putin att ha ett överskott av stridserfarna soldater som inte vet något annat än att döda och plundra.
Det är ännu ett skäl till att detta krig inte kan avgöras av bara några få ledare – inte av Trump och Putin, inte av mig och Putin, inte av någon här i München som sitter ner med Putin ensam.
Vi måste utöva påtryckningar tillsammans – för att skapa verklig fred.
Putin kan inte erbjuda verkliga säkerhetsgarantier. Inte bara för att han är en lögnare – utan för att Ryssland, i sitt nuvarande tillstånd, behöver krig för att hålla ihop makten. Världen måste skyddas från det.
Så …
1. Europas väpnade styrkor som en uppgradering av Nato.
2. En gemensam europeisk utrikespolitik.
3. En nivå av europeiskt samarbete som Washington måste ta på allvar.
4. Internationell rätt.
5. Att fortsätta utöva all press på Ryssland, eftersom det är dessa påtryckningar som garanterar freden, inte Putins ord, inte bara några papper.
Putin ljuger. Han är förutsägbar. Och han är svag.
Vi måste utnyttja det – nu, inte senare.
Och vi måste agera som ett Europa och inte som en samling separata stater.
En del säger att det nya året inte infaller den 1 januari utan i samband med säkerhetskonferensen i München.
Det nya året börjar nu – och låt det bli Europas år – enat, starkt, säkert och i fred. Fred för Ukraina. Fred för Europa. Fred för hela världen. För alla era familjer.
Tack så mycket!
Ära åt Ukraina!
