Inlägg av Adam Davidsson 12 april 2023:
UKRAINA VILLE INTE HA KRIG I UKRAINA
När det ryska kriget mot Ukraina inleddes 2014 var Ukraina ett korrupt land i politiskt kaos. Till ej obetydlig del tack vare att landets oligarker valde att ställa sig på den nya övergångsregeringens sida bevarade man enheten. Inga folkvalda församlingar på någon nivå valde att ta upp de ryskstödda separatisternas krav till omröstning. Detta trots att Ukraina var ett ganska delat land, ett kontinuum från väster till öster av språk, dialekter, åsikter, historiesyn och så vidare. Längst i väster var man pro-europeiska och västtillvända, och såg ned på den östligaste landsändan som plågades av korruption och organiserad brottslighet. Längst i öster saknade man nostalgiskt sovjettidens stabilitet, fick av oligarkerna veta att det var västukrainarnas fel att östukrainarnas löner var så låga, och såg sig snarare som en del av Östeuropa än Centraleuropa. Men kriget 2014 skapade en ny enighet. Ur motståndet mot rysk ockupation och krigföring föddes en ny ukrainsk identitet, där man samlades kring landet Ukraina, och inte språk, etnicitet eller syn på historien. Ett tecken på detta är synen på judar. Likt många central- och östeuropeiska länder finns det utbredda antisemitiska attityder i Ukraina. Men man stack ut rejält när Pew Research 2016 undersökte attityden till judar som medborgare. Endast 5 % av ukrainarna kunde inte tänka sig judar som medborgare i sitt land. I grannländerna Ryssland, Polen och Rumänien var siffran 14 %, 18 % och 22 %. Attityden till Putinregimen störtdök även den 2014. Från 47 % positiva år 2013, till endast 5 % 2014, efter ockupationen av Krym och startandet av kriget i Donbas. 2021 hade siffran stigit till 12 %, för att efter Ryssland visat sitt rätta, brutala ansikte i invasionen 2022, dala till under 1 %. Och till och med i östligaste Ukraina vill numera en majoritet gå med i EU. Trots de positiva effekterna, med en ny nationell enhet hos så gott som alla Ukrainas medborgare, så hade Ukraina givetvis helst sluppit det utdragna kriget. Man hade velat slippa de höga militära utgifterna under åtta år, militariseringen, ödeläggelsen, våldet, och kanske framförallt det enorma trauma som kommer att plåga generationer, som det storskaliga kriget i dag innebär. Ukraina ville inte ha ett krig med Ryssland, vare sig 2014 eller 2022.
Men Ryssland ville våldet.
EUROPA VILLE INTE HA KRIG I UKRAINA
Europa som helhet har fört en minst sagt naiv linje gentemot Putins Ryssland under många, många år. Man har hoppats på det bästa, och blundat för det jobbiga. Det av Ryssland framhetsade Georgienkriget där man 2008 invaderade georgiskt territorium blundade man till stor del för. Det var ju ändå över på knappt två veckor, så det var inte värt att bråka om. Att Ryssland ockuperade Krym 2014 och startade kriget i Donbas samma år väckte viss uppståndelse, inte minst då ryska separatister med ryska vapen skjutit ned ett passagerarplan fullt med holländare sommaren samma år. Efter detta införde EU och USA skarpa sanktioner mot Ryssland, bland annat vad gäller vapen och ryska bankers möjligheter på europeiska kapitalmarknader. Men ganska snabbt veknade den europeiska inställningen, åtminstone den västeuropeiska. Medan man i Baltikum och Polen gjorde sig få illusioner, hyste Tyskland och Frankrike rosenskimrande förhoppningar om att allting skulle bli bra av sig självt. Redan 2017 tog Macron emot Putin på röda mattan utanför Versailles, och trodde att han kunde snacka omkull den ryska aggressionen. På EU-nivå drevs det på för byggandet av en andra Nord Stream-ledning, eftersom särskilt Tyskland gjort sig oerhört beroende av rysk gas. 2016 skickade nio EU-länder, bland andra Tjeckien, Ungern, Polen, Slovakien och de baltiska länderna, ett öppet brev till EU-kommissionens dåvarande ordförande, om där man avrådde från projektet. Men 2021 var det alltså ändå färdigbyggt. Europa var inte beredda på ett ryskt krig mot Ukraina, särskilt inte som man såväl diplomatiskt som ekonomiskt tydligt närmat sig Ryssland från flera länders håll. Amerikanska varningar ignorerades. Baltiska varningar ignorerades. Centraleuropeiska varningar ignorerades. Man hoppades på det bästa, och fick det värsta: ett krig man absolut inte ville ha, eller var beredd på.
Ryssland ville våldet.
USA VILLE INTE HA KRIG I UKRAINA
Efter Sovjetunionens fall kultiverade Clinton och Jeltsin hyfsat goda relationer. Deras gamla telefonsamtal från denna tid offentliggjordes för några år sedan, och Clinton gjorde bland annat flera ansträngningar på världsscenen, för att hjälpa Jeltsin lyckas i presidentvalet 1996, som denne höll på att förlora till kommunisterna. Det kalla kriget var över, och USA:s uppmärksamhet riktades allt längre från Moskva. Först, på 1990-talet mot bland annat Balkan. Efter millenieskiftet mot Mellanöstern, och “ondskans axelmakter” (Iran, Irak och Nordkorea). Men också mot Kina, särskilt sedan Xi Jinping 2012 tillträtt som ledare för landet, och fört en alltmer aggressiv och utåtriktad politik. Spänningarna i Sydkinesiska havet ökade, Kina började investera alltmer i Centralasien, och därefter i hela världen. Ryssland har inte i närheten av de ekonomiska muskler Sovjetunionen en gång haft. I stället har Kina kommit att fylla detta tomrum. Både i storlek på sig egen ekonomi, och som global ekonomisk stormakt. Inte minst genom det senaste tiden omdiskuterade Ett bälte, en väg-projektet. Under cirka 10 års tid har man investerat 1 000 000 000 000 dollar (!) i närmare 150 länder på infrastrukturprojekt. Länderna har fått låna pengarna, och när de efter pandemin haft svårt att betala tillbaka har Kina avskrivit 240 miljarder av dessa lån.
USA:s fokusskifte till Kina med omgivande länder kallades under Obama-tiden för “Pivot to Asia”, den asiatiska svängningen. Även om denna delvis stördes av Islamiska statens uppseglande i Mellanöstern. Med Ryssland ville Obama ha en “återställning”, hans så kallade “Russian reset”. Bland annat skrotade USA planerna på robotförsvar i Centraleuropa, och skalade ned engagemanget för europeisk säkerhet. Under Trump, med sina utfall mot snålskjutsåkande Nato-länder som lät USA stå för notan, i stället för att rusta upp sitt eget försvar, ökade inte direkt engagemanget för europeisk säkerhetspolitik. Men i den ryska självbilden har USA fortsatt vara den stora konkurrenten i världen, och man har inte riktigt förstått att Rysslands betydelse, såväl i världen som i USA:s ögon, kraftigt minskat. Konspirationsteorier om hur USA vill åt Sibiriens naturtillgångar har florerat, och Ryssland har ansett sig förorättat, varje gång man inte blivit behandlad som likvärdiga med vår planets för närvarande enda supermakt. En amerikansk expert på rysk militär uttryckte sig för ett tag sedan ungefär som att hans bransch var en där alla kände alla. De flesta militära Rysslandskännare i USA hade nog rymts i ett större konferensrum. De som jobbade med Kinapolicy hade nog däremot fyllt flera våningsplan. USA:s största konkurrent i världen är Kina. Ryssland är ett land som man konsekvent allt mindre intresserat sig för, men som genom sina egna handlingar tvingar amerikanerna att hålla visst fokus kvar på landet. Ytterligare ett ryskt krig i Europa torde ha stått mycket långt ned på amerikanernas utrikespolitiska önskelista. Man har i årtionden släppt fokus på Ryssland, minskat ned på hur många som jobbat med Rysslandsfrågor, och nog bara hoppats att Ryssland mer eller mindre skulle sköta sig självt. Energi och resurser har i stället lagts på att möta den stora globala utmanaren: Kina. Något vi i Europa lätt missar, bland annat av rent geografiska skäl. USA ville sluta behöva lägga energi på Ryssland.
Men Ryssland ville våldet.
VAPENINDUSTRIN VILLE INTE HA KRIG I UKRAINA
Det är, i vissa kretsar, populärt att tala om “det militärindustriella komplexet”. Det är en term myntad i USA vid mitten av 1900-talet, som handlar om hur politiker och myndigheter, militär samt försvarsindustri lever i ett slags symbios med varandra. Genom att president Eisenhower i sitt avskedstal 1961 använde termen populariserades den, och kom bland annat att användas i konspirationsteorierna om vem som 1963 mördade president John F Kennedy. Denna gamla idé lever kvar hos vissa, som tror att världens vapenindustri är en oerhört stark maktfaktor. Vapentillverkare sägs kunna påverka politiker att starta krig, så att vapenindustrin kan tjäna pengar. Det finns sällan någon substans i dessa påståenden, men det hindrar inte somliga från att hävda att kriget i Ukraina är framdrivet av olika vapentillverkare som i en kartell påverkat såväl Ryssland som västvärlden att se till att det blev krig i Ukraina, så att dessa företagare kunde tjäna pengar på att tillverka vapen. Onekligen blir krig ett uppsving för vapenindustrin, men detta krig har knappast haft den största lönsamheten. Vad gäller amerikansk vapenindustri (världens största) så är detta krig dock knappast någon guldgruva. Snarare har pengar funnits i en amerikansk högteknologisk kapprustning med Kina. Stora, dyra projekt. I stället är det stora behovet i detta krig artilleri. Att masstillverka 155 mm artillerigranater var varken något man var beredda på, eller något man kan tjäna de stora pengarna på. Men nu har vi två postsovjetiska stater i ett ställningskrig som utkämpar ett krig som, trots viss högteknologi vad gäller exempelvis drönare, ligger på ganska lågteknologisk 1900-talsnivå. Detta krig var verkligen inte vad vapenindustrin ville ha.
Men Ryssland ville våldet.
RYSSLAND VILLE HA KRIG I UKRAINA
Ryssland ville våldet. Man var beredda att låta ryska soldater rulla in i Ukraina och där använda våld, för att snabbt ta landet i en militär specialoperation. När denna totalt kollapsade fick man försöka ställa om till en annan typ av krig. Eftersom plan B saknades så hade man efter några dagar brist på mat, bränsle, och så vidare. Lägg därtill den ukrainska vårleran som tvingade flera bataljonstridsgrupper i offensiven mot Kyiv norrifrån att köra upp på vägen, detta skapade en drygt sex mil lång konvoj av ryska fordon (inklusive inrikestrupper och fångtransporter tänkta för den korta, snabba specialoperationen). Detta trafikkaos blev ett tacksamt mål för ukrainska artilleriförband som ödelade delar av den. Offensiven mot Kyiv var en katastrof. I april fick man retirera, omgruppera och ombilda sina förband. Sedan dess har kriget sett annorlunda ut. Våldet har på flera sätt eskalerat. Man har infört koncentrationsläger, torterat, avrättat, kidnappat barn och så vidare. Brutaliteten är total. Anledningen är en: Ryssland ville våldet. Det var inte den här sortens krig man ville ha och var ursprungligen förberedd för. Men det är den här sortens krig man är villig att utkämpa för att nå sina mål. Ukraina ville absolut inte ha det här kriget. Europa ville absolut inte ha det här kriget. USA ville absolut inte ha det här kriget. Inte ens vapenindustrin ville ha det här kriget.
Men Ryssland ville våldet. Och därför har vi det här kriget …
Adam Davidsson | Facebook
