Originaltext på ukrainska av Maria Zhartovska 29/1-23.
Foton från Jul’s Coffee Instagram
Texten översatt till svenska:
Yuliia Nichvoloda är 37 år. Hon föddes i Donetsk, flyttade till Kropyvnytskyi med sin man och fem barn 2011, och sedan till Bucha 2018. Tillbaka i Kropyvnytskyi blev Yuliia intresserad av kaffe-kulturen och blev vän med en kaféägare. 2021 öppnade Yuliia ett kafé i Bucha – Jul’s Coffee, som blev populärt bland barnfamiljer. Yuliia gjorde sitt eget kaffe, lagade signatur-tiramisu och blev vän med många gäster.
Den 24 februari var Yuliia och hennes familj i Bucha. De kunde fly först den 10 mars, efter en veckas ockupation. Lokalerna till hennes kafé var krossade, taket hade flyttat på sig, väggarna hade spruckit. Inuti krossade ryssarna vitrinen med desserter och förstörde nästan all utrustning.
På sommaren kunde Yuliia ta sig till sitt kafé och restaurera det.
Här är Yuliias berättelse om de första dagarna av invasionen, ockupationen och hur familjen återupplivar sig själv och sin verksamhet.
Dagar av konstant beskjutning
Vi trodde inte på en fullskalig invasion. Den 20 februari diskuterade jag och min man möjligheten att lämna staden, eftersom många sa att kriget skulle börja. Jag frågade honom om han ville följa med oss, han vägrade och jag ville inte lämna utan honom.
På morgonen den 24 februari hörde jag inte de första explosionerna. Det gjorde min man men han väckte oss inte. Senare samma dag sa han att vi nog måste ge oss iväg. Jag var emot det: Här är vårt hus, vårt arbete, vårt liv. Jag trodde att ryssarna skulle attackera bara militära anläggningar, jag trodde inte att de skulle döda civila. Vi bestämde oss för att stanna, satte upp ett skydd under trappan — kastade dit madrasser och kuddar. Vi hade en elgenerator och tillräckligt med mat.
På kvällen den 24 februari såg vi hur Hostomel brann.
Vi fick ett samtal från vänner som hade en välskyddad källare i sitt hus, så vi gick till dem med barnen och hunden. Vi stannade där i några dagar, till den 28 februari. Det var redan fyra personer som gömde sig i källaren, det var kallt och fuktigt. Barnen hostade och matlagret tog slut, så vi bestämde oss för att åka hem.
Vi gick dit till fots. Beskjutningen började, så vi gömde oss, hukade oss ner och gick långsamt. Mitt kafé var redan då förstört.
Jag minns natten mellan den 2 och 3 mars. Striderna började vid 6-tiden på kvällen och varade till morgonen – utan att stanna en enda sekund. Jag skrev till min mamma som bor i Donetsk: ”Jag älskar dig, pussar, men det är osannolikt att vi kommer att leva för att se morgonen.”
Det var många flygplan, och det var otäckt, och man tänker: Nu ska de släppa bomber.
Min man tog med våra barn till grannarna och jag packade snabbt våra saker. Jag gick runt i huset förvirrad och visste inte vad jag skulle ta – det är vinter, det är kallt och ingen vet hur länge vi måste vara borta.
En man från det territoriella försvaret kom och varnade oss från att lämna huset eftersom ryssarna redan var vid korsningen av Instytutska- och Vokzalna-gatorna. Vi stannade. Gasen tog slut den 8 mars och jag skämtade om att det är svårt att komma på en bättre present på Internationella kvinnodagen.
Vi försökte hålla ihop hela tiden. Barnen förstod allt, till och med den fyraåriga dottern frågade: ”Kommer flygplan att bomba oss igen?”. Barnen var tillsammans – berättade sagor för varandra, ritade små änglar. Och vi hade kakor kvar från kaféet. Så det blev en ny tårta varje dag – som ett firande varje gång.
En dag var det helt tyst. Det snöade. Barnen sprang med hundarna och det kändes som om ingenting hade hänt och allt runt omkring bara var en hemsk mardröm.
En chans att evakuera
Den 8 mars lyckades en av våra grannar sätta upp en antenn och fånga en signal. Vi fick besked om en möjlig evakuering. Bara kvinnor och barn fick åka. Vi beslutade att stanna.
Den 10 mars var det samtal om evakuering igen. Jag såg en konvoj av bilar som försökte lämna på egen risk. Samma dag försökte jag gå till mitt kafé. En kula flög över mitt huvud – en prickskytt satt på husets tak. Jag tror inte att han ville döda mig, om han ville så hade han gjort det. Han skrämde mig bara så jag inte skulle gå dit.
Jag kommer aldrig att glömma de fasor jag såg då. Jag såg människor som hade blivit skjutna. Ingen tog hand om kropparna. Jag såg en man i en bil bli skjuten.
På vägen tillbaka såg jag två stridsvagnar längs Instytutska-gatan. Ryssarna slog sönder kamerorna för dem som hade kameror, sköt genom fönstren, gick in i varje hus. Vi gick via bakgården till grannarnas källare och gömde oss där. Ryssarna gick in i vårt hus. Jag tänkte att det var bättre att gå och prata med dem, för annars skulle de förstöra huset. Jag höjde händerna i luften, bad att inte bli skjuten och visade dem dokument – att jag har fem barn. När jag fick komma in i huset kände jag doften av min mans parfym, så det första ryssarna gjorde var att använda den.
Ryssarna sa att de var tvungna att konfiskera vapen från civilbefolkningen. Jag sa till dem att det inte fanns några vapen. Jag frågade var de kom ifrån, de svarade att de var från Pskov. De var medelålders, bredaxlade, välklädda, som professionella fallskärmsjägare med bra utrustning. Jag vet inte varför, men jag var inte rädd. Kanske på grund av adrenalin eller instinkten hos en mamma som ville skydda sina barn. Dessutom kände vi inte till massakerns omfattning – det dök upp i nyheterna senare.
En av dessa ryssar såg en bild på vår yngsta flicka och sa åt de andra att gå. Jag bad dem hjälpa oss att lämna, och de blev förvånade: Varför vill du lämna? Jag förklarade att det inte finns vatten, el, gas, kommunikation, barnen hostar. Varpå de svarade att vi skulle lämna. Jag sa till dem att det är omöjligt eftersom bilarna blev beskjutna. De sa att vi hade tid till klockan 5 att lämna och att ordern den dagen var att inte skjuta mot civilbefolkningen. Vi packade våra saker på en halvtimme. Vår flykt tog oss till Cypern. Min man följde med oss ― män får lämna Ukraina om de har fem barn.
Trots att vi var i säkerhet längtade vi efter att komma tillbaka till Bucha så fort som möjligt.
Dags för restaurering
Den 1 juli återvände jag till Ukraina. Min man återvände lite tidigare. Våra baristas Ruslan och Alona kom också tillbaka. De hjälpte till att bygga upp kaféet. Väggarna var spruckna, taket var flyttat, men det fanns kvar. Vi håller fortfarande på att återställa det. Det går sakta. Vi beställde nya kyldiskar till desserter. Vi brukade ha blommor i krukor, och min man hittade nya krukor. Vi installerade en dieselgenerator (för att klara av strömavbrott orsakade av beskjutningar).
Nu är jag väldigt tacksam, för det här kaféet är som mitt barn. Under byggtiden tog vi hänsyn till allt ― för att det skulle vara bekvämt att köra in med barnvagn och ta med sig en fika, för jag är själv mamma. Jag såg till att det var bekvämt här. Och gästerna behandlar mig som jag behandlar dem – de är mina vänner.
De som inte kan leva utan sin stad bör återvända dit. Förvänta dig inte att staten kommer att göra allt för dem. Vill man bo i ett fint hus tar man en kvast och en spade, planterar blommor.
Jag ville återställa allt, och viljan att göra bättre var större än rädslan och otäcka minnen. Jag ville ge människor kärlek och lycka, eftersom vi alla behöver stöd nu. Jag har också en ny dröm, som ger mig inspiration att fortsätta jobba. Jag vill göra en lekplats i vår park så att barnen får sin barndom, så att de kan le och vara glada.
In Bucha, Yuliia rebuilds her coffee shop that was destroyed during the Russian occupation (ukraine.ua)
Juls Cafe Bucha (julscoffee.com)
JUL’S COFFEE & PEACE (@juls_cafe_) • Foton och videor på Instagram
Bucha: Bodies strewn across street in Kyiv suburb
Bucha’s Month of Terror – The New York Times
Photo from Jul’s Coffee Instagram page
