Det ringer i Otens mobil …
– Tjenna Idi! Läget?
– Har du packat klart? Är du på g? Vi måste skynda oss iväg från smittan i Stockholm!
– Jaja! Du, vad är det för klädkod i påsk i Öregrund?
– Dra på dig några djurhudar så smälter du bra in bland ortsbefolkningen. De har inte kommit så långt i modet än de där stackarna. Häng på dig en kont också så kan du låtsas att du gillar utflykter i naturen.
– Vadå smälta in bland befolkningen! Vad menar du! Nonchalerar de myndigheternas rekommendationer om att stanna hemma? Går de omkring fritt?! Där VI ska vara?
– Ja, tyvärr. Nyheterna om coronasmittan har nog inte nått Öregrund än.
– Men vafaan! Det är stockholmarnas skattepengar som finansierar bidragen till glesbygden. Det är ju där vi har semester och vilar upp oss. Det där bidraget är hjälp till självhjälp, Stockholm hjälper Stockholm.
– Vi kan ha blivit lurade!
Oten packar väskan och lyssnar med ett öra i mobilen. Idi ger instruktioner om vad som måste göras när de anländer till glesbygden, vars definition de inte känner.
– Vi måste försöka få ortsbefolkningen att fatta att de inte kan gå omkring fritt och kanske smitta oss stackars stockholmare när vi nu offrar oss och ser till våra stugor och villor.
– Precis! De måste fatta hur jobbigt det är för oss att ha fler hem än bara ett. Blir ju helt utbränd på den här sommarstugan!
Oten delger Idi den förskräckliga nyheten om att bara folkbokförda i den här kommunen kommer att få hemtjänst.
– Så. Jävla. Kränkande!
– Visst eeeeee det! Nästan rasistiskt! Hur KAN de göra så mot oss bidragsgivare! De biter den hand som föder dem! Otacksamma människor!
Idi och Oten anländer till Öregrund med väskorna fyllda av guldpengar. Men vad är detta! En butik som stängt för Coronasäsongen!
– Men allvarligt! Så. Jäkla. Löjligt.
Idi nästan svimmar av indignation.
– Allt är stängt i Öregrund höst, vinter och vår. Öppnar först när VI vill hit. Då öppnar allt så att vi får den service vi så väl förtjänar och behöver.
– Du Oten. Det verkar inte bättre än att nyheten om Coronasmittan har nått Öregrund i alla fall. Varför annars denna skylt?
– Tssss, de leker Stockholm de små krakarna. Lite gulligt på något sätt. Vill väl ha uppmärksamhet.
Idi och Oten ser sin polare Sprätten från Slätten mitt på torget. Sprätten ser ledsen ut.
– Jag ställde mig här, slog ut med armarna och såg ut som Sockertoppen i Brasilien. Trodde att ortsborna skulle gå ner på knä för mig och hylla min långa resa hit. Jag trodde att de längtade efter mig! Men i stället: ”VAD FAN GÖR DU HÄR?”
– Så. Jävla. Kränkande!
Oten stirrar på Sprätten.
– Menar du på allvar att ortsbefolkningen kan prata? Finns det skola i den här hålan? Är det SÅNT vi finansierar med bidrag till glesbygden!? Vad har VI för nytta av en skola? Här? Stäng skiten, sälj till mig så fixar jag B&B.
Idi och Oten tar farväl av Sprätten som snyftande åker hem till Slätten. Idi ser på långt håll något som liknar en människa med jättestort huvud. En Öregrundsbo? Mitt på dan i fullt ljus och som inte ens försöker smyga eller gömma sig. Ingen skam i kroppen! Oten känner att nu får det vara nog:
– Vad fan gör du här! Du ska stanna hemma! Fatta! Idi och jag kan bli sjuka och ovetandes ta med oss smitta tillbaka till Stockholm. Gå hem med dig! Nu! Sluta lek med våra liv!
Efter ett restaurangbesök inspekterar Idi och Oten resten av sina domäner i Öregrund och tvingas flera gånger att skicka hem potentiella lokala virusbärare. Därefter, vid signalen ”Kusten är klar”, dök hela skaran av Idi och Otens polare upp. Och så levde de lyckliga i alla sina påskdar. Lucky us.
