En dag förra veckan gick jag samma brandvaktspass (samma väg) som två ”gubbar” gick i Öregrund. Ungefär vilka årtal det kan handla om kan vi få ledning av utifrån meddelarnas födelseår. Jag gick från Rådhusgatan till klockstapeln och därifrån en promenad längs Långgatan till Skaten och sedan samma vända tillbaka till Rådhusgatan, Rådhuset.
Den 12 januari var jag till Öregrunds Hembygdsgård och fotograferade rådhusklockan och ett av kontrolluren som finns kvar efter den tid då ”gubbarna” gick brandvakt i Öregrund.
Från Folkminnen i Öregrund (Öregrunds hembygdsgård) har jag sammanställt text om Öregrunds ’levande brandvarnare’. Meddelare är Johan Christian Möller (1864-1944) och Karl Asplund (född 1871-?), båda föddes i Öregrund.
Det var två ”gubbar” som gick brandvakt på nätterna och ett visst pass att gå. Vid varje timslag ropade de ut hur mycket klockan var: ”Hör väktarens rop! Klockan är tio slagen!” (eller hur mycket klockan nu var). Innan brandvakten började sitt pass ringde det i rådhusklockan.
Det var ett rackartyg för gubbarna att gå det där passet, då det var kallt eller snöstorm, men de hade ett litet rum att krypa in i, i klockstapeln. Eftersom de voro två, fick de turas om med att gå, och ibland fuskade de väl lite också. Vi pojkar brukade springa med dem ibland på kvällen och då kunde vi ropa åt dem i gathörnen ibland. (J.C. Möller)
Det var en gubbe här, som hette Holm, och han var brandvakt, men han drack och tog sig riktiga florshuvor ibland, så han orkade inte ut. Då kom gumman till oss och talade om hur det var och bad mig gå i stället för gubben den kvällen, och så hände det mer än en gång. Jag tror visst jag fick en 25-öring eller vad det kunde vara för att jag gick. (Karl Asplund)
På vissa platser satt det små skåp, som vi måste gå till. De där skåpen skulle tjäna till kontroll av att brandvakten gick passet ordentligt och inte fuskade. I varje skåp fanns det en nyckel, som gick till ett kontrollur, som man bar i en väska. Man öppnade då skåpet och tog nyckeln och drog fram klockan med den en bit. Inuti klockan var det en pappersremsa, och den blev det en rispa på, var gång man drog fram klockan. Sedan lämnades klockan in till klockare Ernström, och han justerade den och såg efter om vakten gått ordentligt. (Karl Asplund)
Vid oväder och stormar gick det också extra stormpatruller. Jag minns att de kom in ibland hos oss på kvällarna, då det var kallt och ruskigt, och fick sig en liten gök. Det minns jag så väl, att det stod ett höganäskrus i mitt hem som aldrig var tomt, även om det kanske fattades tilltugg ibland. (Karl Asplund)
